spegel spegel | del 2

Känner att jag inte riktigt skrev klart de tidigare inlägget. Vet inte, det ligger inte heller i att jag inte hört det. Alla mina tidigare pojkvänner, många vänner och familj har sagt att jag är vacker, så det handlar inte om att jag söker bekräftelsen från dom i min omgivning. Säger någon att jag är fin är det inte som att jag tar åt mig, vilket är ur löjligt, men min hjärna är programerad till att tolka det de säger som lögn, att dom bara säger de för att de tycker synd om mig. Logiskt? Verkligen inte. Så när någon väl säger det blir jag bara obekväm, vilket jag i sig också behöver jobba på. Men egentligen vill jag bara sluta ödsla så massiva mängder tid på att oroa mig över hur jag ser ut, hur folk uppfattar mig och vad dom tänker. Jag kan inte påverka det, så varför lägga ner all den tiden på att oroa sig över något jag ändå inte kan kontrollera?
- Kram Anna ♡

spegel spegel

Vet inte riktigt hur jag ska börja, så detta lär bli rätt flummigt. Det här men mitt yttre, jag vet inte. Jag går från att må så skit över hur jag ser ut, då jag aldrig känt mig vacker genuint. Vissa dagar kan känna mig lite fin, men aldrig att jag känt att jag varit vacker när jag sett mig själv i spegeln. Jag vet att i högstadiet hatade jag att vara med på bild när mina vänner skulle ta bilder ihop, jag visste innan att jag bara skulle se för djävlig ut, känner fortfarande lite likadant. Vissa gör sig bara inte på bild antar jag. Sen övergår dessa tankar till att bara bli arg, varför ska jag gå och känna mig så dåligt pga. något så oväsentligt? Varför lägger jag så mycket tid oc energi på något som har så lite betydelse? Jag vet själv hur lite jag värderar andra människors yttre, knappt alls. Visst, fagra människor är lycka för ens ögon men det är inte som att jag dömer andra till den grad jag dömer mig själv. Logiskt sätt vet jag att mitt yttre inte hindrar mig till den nivå mitt huvud gör det till, det hindrar mig inte till att skaffa vänner, finna kärlek å' lycka. Men ändå har jag dessa tankar som är som skrivna i sten att innan jag uppnår en visa typ av skönhet att jag aldrig kommer nå dessa ting. 
- Kram Anna ♡

21 oktober 2017 | 21 oktober 2018

För ett år sedan idag flyttade jag hemifrån för första gången, flyttade från min lilla stad som jag alltid bott i och flyttade istället till Funäsdalen, en ännu mindre liten håla. Det känns så sjukt att det redan gått ett år sedan den dagen, ett halvår skulle jag kunna acceptera men ett helt år känns så overkligt. Även om én del jobbiga grejer har skett under detta år som passerat kan jag utan tvivel säga att det är det bästa året i mitt liv. Jag har utvecklats så mycket, jag mår så otroligt mycket bättre mentalt - bättre än jag gjort på så många år. Nu bor jag ju kollektivt och går på folkhögskola, trivs väldigt bra även om jag saknar Funäs och alla de underbara människorna jag lärde känna, natten tills idag drömmde jag om en av dem. Drömmen kändes så äkta att när jag vaknade låg jag bara där förvirrad över vart jag var. Något som dock följde med till Funäs och även med till detta boende är min fikus, visst mina andra tillhörigheter med men det skulle inte kännas hemma utan den, vilket är rätt löjligt ändå med tanke på att det endast är en liten grön växt. Men vad gällande mig är inte lite löjligt egentligen. 
- Kram Anna ♡